Lite mer än 1 år sedan du gick bort nu, har nog inte fatta den än. Att jag aldrig kommer får se dig, höra dig skratta och aldrig mer får känna dina kramar..

Vissa dagar är svårare än andra, de finns stunder då jag önskar att du fanns hos mig och stöttade mig i mina val som jag gör. Ondast gör de när jag låter mig själv bli påmind om att du faktiskt inte finns längre, då blir saknaden så enorm att jag inte vet vad jag ska göra.

Jag skulle göra allt för att få tillbaka dig! Allt för att den där jävla sjukdomen inte skulle ha hamnat i din kropp. Allt för att du skulle finnas här idag!

Att förlora en förälder är som att få en bit av sitt hjärta ut rivet, det blir aldrig lagat och man blir aldrig återställd. Visst kan man försöka fylla tom rummet med kärlek från vänner och familj, men det blir aldrig samma sak som kärleken du från av en förälder. Jag tror inte att folk förstår hur svårt det är, visst kan man försöka föreställa sig hur det känns.. Men man upplever aldrig känslorna och smärtan på riktigt förens det händer en själv. Det är inget som går över på några månader, det är något man får leva med iaf är det så för mig. Det kommer göra dig både starkare och svagare!

Livet är inte rättvist! Varför skulle just du försvinna?